Fäbodsteatern och den grymma teatern — anteckningar om teoretiska utgångspunkter

författare: Sven-Erik Olsson (1993)

Teatertraditionen har i sin huvudinriktning utvecklat sig från att fokusera på verket till att fokusera på relationen till en flyktig och i grunden tillfällig publik. Överlämnandet av produkten (föreställningen) förutsätter en åskådare som minimum. Så långt är vi med i resonemanget. Det är när denna grund förskjuts till en terapeutisk relation som vi lämnar skeppet. Och detta långt före råttorna. När relationen blir central uppstår genast frågan: Vem är terapeut och vem är patient?

Innes (1993) skrev om denna förskjutning som an emphasis on artistic creation as ’process’, in place of presenting a theatrical ’product’, substituted for the notion of ’becoming’ versus ’being’.s7

Detta är precis motsatsen till vad Fäbodsteatern baserar sin verksamhet på från och med projektet Den Grymma Teatern. De tidigare produktionerna utgjorde en blandning av koncept. Några av dem av samma natur som den grymma teatern (Luftslottet, Solkatter). Andra av mer terapeutisk art (Mässan, Inferno).

Innes (1993) refererade till Bakhtin och teaterns potential att visa på ett alternativ: Both the grotesque and ambivalence intrinsically display ’the potentiality of an entirely different world, of another order, another way of life; s8

Denna möjlighet har av många översatts till att teatern skall vara terapeutisk eller rentav politiskt agiterande. In träder då en omfattande psykologi som kommer at förvandla varje föreställning till en dagslända och ett äventyr. Vår uppfattning är att teatern skall vara bortom denna tillfällighet och framhärda i att upprepa sig. Detta är förståss både oartigt och omöjligt. Irritationen som därvid nästan alltid infinner sig utgör basen för det slags bestående läckage på den normala verklighetens nivå som Antonin Artaud talade om.

När det gäller frågan om komedin har Innes (1993) dock lyckats avprogrammera sig själv till påsåendet att comedy is signally absent from Artaud and most later manifestations of the avant garde. s8 Det kraftfullaste argumentet mot detta dåraktiga påstående är att hänvisa till den italienska futurismen, som ju uttryckligen refererade till fisicofolla. Till denna hänvisning kan läggas den ryska med Majakovskis buffa och Charms grotesk.

Innes (1993) framstår för oss som klart motvilligt inställd till avantgardet. Han erkände dock att Artaud was correct in describing all the elements of the Balinese performance he witnessed as ’calculated’: Nothing is left to chance or personal initiative...everything is thus regulated and impersonal;..s14 Innes bestrider dock Artauds slutsats att detta är en produkt av regissören. Enligt Innes är det traditionen som skapat precisionen. Frågan som inställer sig är: Hur kan traditionen fortsätta om inte regissören upprätthåller den?

Källor:

Christopher Innes (1993) Avant Garde Theatre 1892—1992
Routledge: London